Jag trivs bäst i öppna landskap?

Nära stäppen vill jag bo. Slakta regnskog, äta biff till mat, så att barnen kan få dö.

Visst bidrar köttproduktionen till öppna landskap. Regnskogen i Amazonas äts upp söderifrån av nya betesmarker för köttexport och sojaodlingar som till över 90 % ger mat till boskap, huvudsakligen i nordligare länder. Här i Europa (Sverige möjligen undantaget) har vi ju redan huggit ned all vår skog för att bereda plats åt de fina öppna landskapen. En ny biotop har skapats och biologer och naturskyddsföreningar skyndar sig att försvara den med liv och lem. Men är en människokonstruerat biotop verkligen något som vi vill skydda. Ska vi säga samma sak om gamla slitna industriområden som blivit utmärkta biotoper för råttor och kajor bland andra. När börjar Naturskyddsföreningen protestera mot att upprustningen av Hammarbyhamnen förstör den biologiska mångfalden för svampar, insekter och parasiter? Visst liv är tydligt bättre än annat. Bara det passar in i vår romantiska bild av det ursprungliga. På så sätt blir ursprunget även här kulturellt konstruerat.

Okej men vi säger väl ändå att vi vill ha öppna landskap. Monokulturer tycks dominera det öppna svenska landskapet. Härligt! Hektar efter hektar av enformighet. Två tredjedelar av grödorna går rakt ner i djurens magar istället för att bli människomat. Om alla mat istället gick till människoföda skulle maten räcka till 9 miljarder människor. Nu svälter människor och de fria ekosystemen bryts ned. Korna tvingas stå inne i sina bås 8 månader om året. Juvren värker på de som ännu inte avlivats. Andra är redan i Svenssons mage, sällan blir de en tredjedel av sin potentiella ålder.

Men vi säger okej, det finns ängar som är skyddsvärda fina och har ett biologiskt värda att bevara. (enligt vissa bedömare bör detta omfatta ca 30 % av de svenska ängsmarkerna så de andra 70 % adjöss med dem). Måste vi då ha betande djur på dessa marker? En tradition sen ett par tusen år att förslava andra raser och låta de arbeta åt oss. Toppen! Det gör vi. Istället skulle mycket av markerna kunna användas till slåtter som man kan hugga ned röta och göra biogas av. Kanske inte så effektivt på alla marker men definitivt ett alternativ. Kvarstår gör också frågan om inte markerna i längden skulle bli betade i alla fall om inte människan dödade de (vilda) djur som lever på såna marker. Vi prioriterar alltså vissa arter framför andra som sagt. De ekonomiskt lönsamma såklart.

Ännu har vi inte tagit upp effekterna på övergödningen. Över 50 % Kvävegödningen i Östersjön beror på boskapsavföring.

Och vi har inte heller tagit upp att köttkonsumtionen står för 18 % av klimatförändringens effekter. Ett kilo kött bidrar med lika mycket växthuseffekt som 7 mils bilkörning i en vanlig bil. De öppna landskapen i Amazonas kommer kanske inte bara av direkta effekter utan även genom klimatförändringen. Därtill kommer att de öppna ökenlandskapen breder ut sig över bla Sydeuropa längs kusterna, i Nildeltat och i Bangladesh är det istället de öppna vattenlandksapen som köttkonsumtionen ger. Härligt! Ulf Lundell langa in en blodig biff till!

Okej om vi nu ändå skulle säga, ja vi vill ha frigående djur som betar våra marker och bevara den (kulturellt skapade) biologiska mångfalden. Då ska vi alltså göra oss av med alla icke-betande djur, alltså grisar och hönor adjöss. Vi måste också minska vår konsumtion av nötkött med 50 % vilket är den mängd vi importerar och ta bort all import av fodersoja (om vi inte tycker om öppna landskap i amazonas, men det gör vi ju). Vi minskar vår konsumtion av nötkött med ytterliggare 70 % för resten av marken är inte skyddsvärd. Vi låter djuren leva tills de i alla fall uppnått en värdig ålder säg 3/4 av sin potentiella ålder och där måste vi kapa ytterliggare säkert minst 80 %.

Vad har vi kommit fram till Uffe? Du gillar att förslava djuren, växthuseffekten skiter du i för den drabbar ändå mest negrer och gulingar och sånt. Du vill ha ditt landskap öppet och fint i Sverige, men det tror jag ändå, inte i Amazonas, det kan va kul att titta på på Animal Planet när du är bakis. Vi tar bort all djurköttskonsumtion utom nöt- och får- och getkött.  Ändå måste du minska din konsumtion av nötkött med sisådär 92 %, det blir kvar lite köttbullar till jul och påsk alltså. Men vänta nu var det inte så man levde på 1800-talet? Kära Uffe, ät dina köttbullar och skaffa dig sedan ett bättre argument till nästa gång.

främlingen

Att bygga upp främlingskapet som en mur mot verkligheten.

Temat är populärt såväl inom sociologisk forskning som hos svartsminkade tonåringar. Att förstå verkligheten utifrån främlingens perspektiv kanske gör det lättare att hantera livet och döden. Eller är det bara ett extremt uttryck för individualiseringen av vårt västerländska samhälle? Att individualismen och diversifieringen gått så långt att likgiltighet är det enda hanterbara svaret på omvärldens överflöd av stimuli, samtidigt som det blir det en stil helt individuell just genom att den är totalt emotionellt exkluderande. När vi förfrämligar oss från verkligheten så kan vi kanske få lättare att acceptera döden. För mig har dödsångesten ofta framstått som ett sundhetstecken. Ju bättre jag mår, desto mer jag tycker om livet, och desto svårare blir det att acceptera döden. När jag under längre perioder varit befriad från dödsångesten så har det berott på att jag varit olycklig. Ett liv som smärtar är inte lika hemskt att förlora… Kanske kan främlingskapet fungera på samma sätt. Inför perspektivet att livet och omgivningen är egal och att alla kommer dö förr eller senare så neutraliseraras dödsångesten likt en kalkad sjö. Genom solipsismen finns det lika lite tröst i livet som i döden.

Man kan också se främlingsskapet som en psykologisk försvarsmekanism mot misslyckandet. När man tar avstånd och visar sig oengagerad så kan man försvara sin egen personlighet och behöver inte drabbas av förudmjukeslsen att känna sig misslyckad. Att allt går åt helvete i mitt liv är då något som beror mer på bistande intresse än på oförmåga.

Monsiuer Mersault i Camus bok är en extremist i det mentala förfrämligandet. Hans likgiltighet är alltomfattande. Redan från början klingar Camus skala klart: ”Idag dog mamma. Eller kanske var det igår.” Inför Mersault blir allting trivialt, och de mest ytliga bevekelsegrunder blir acceptabla. Att döda någon för att man besväras av solen är ett försvar att föra fram i rättssalen.´Mersaults likgiltighet ställer frågot om vad som egentligen har betydelse i livet och vad som mest är konvention. Är det hemskt att inte sörja över en mors död trots vi sällan träffar henne? Är det alltid viktigare med emotioner än med omedelbar tillfredställelse? I hur hög grad är individuella emotioner luftslott som vi själva pumpat upp? Det finns kulturer där man nästan enbart talar om emotioner som situationer i relation till verkligheten snarare än något med ursprung i individen själv. Sorg är alltså något som inträffar pga av vissa händelser oavsett om de inblandade personerna känner någonting. Men samhället kan inte acceptera fämlingsskapet och dömer Mersault hårt. Man måste här se främlingsskapet som ett dubbelriktat förhållande. Å ena sidan individen som väljer främlingsskapet å andra sidan samhällets behov av främlingar, utgruppen, för att kunna definiera och hålla samman ingruppen. Det främlingsskap som tycks skvalpa som en mer eller mindre utspedd essans inom alla människor framstår hos Camus i dess klara pregnans. Avståndet mellan Mersault och verkligheten är en förindustriell ocean och han söker aldrig skyla över den.

Mersaults slutliga ångest inför slutet visar ändå att främlingsskapet kanske blott är en balustrad som individen byggt upp av sand. Inför de stora svallvågorna vittrar illusionen sönder och kanske spelar det trots allt någon roll om man dör när man är 30 eller när man är 70. Främlinskapet som en flykt från livets hårdhet blir blott en blek fosterhinna som skyddar mot att verkligen konfrontera livet och leva det fullt ut, i all dess fullständighet och i all dess banalitet.

dags för ett mentalt paradigmskifte?

Enkelt att förpacka. Att förenkla det för svåra. Hjärnan söker mönster runt omkring vilka vi skapar system för att förstå. Den ser bara värden som kan förenas med vår egen hypotes om hur verkligheten ser ut. Människan som vetenskapsman, vem var det som formulerade det? Allt är så mycket mer komplicerat och sammansatt än vad man tänker när man 16 (eller följer mainstreammedia). Hur ofta nickar man inte och håller med alla dess förenklade påståenden bara för att man inte orkar ta diskussionen med folk. Eller bejakar förenklingarna själv bara för att åtminstone plocka ett fåtal poäng på det sociala fältet. Vi cirkulerar kring våra förenklingar. Säger: det här är verkligheten. De andra är onda och vi är goda. Usa gör fel och miljöpartiet gör rätt. Jane Austen är avföring och Borges är guld. Allt handlar om perspektiven som våra hjärnor och vårat psyke byggt sig fast vid. För att ha något att strukturerar verkligheten runt. Livssystemet och personligheten som paradigm.

Men längst inne känner jag så ofta att allt är halft. Alla åsikter alla verkligheter. Världen är relativ och hela personligheten bygger runt att motarbeta relativismen. Mitt synsätt är ju alltid det riktiga. De andra har bara inte förstått. Grunden för våra åsikter, våra sätt att se världen, våra tolkningar av sinnesstimuli – våra liv – är nog ofta mycket godtyckligare än vad vi tror, det viktigaste är att försvara dem mot relativismen och därmed försvara vår egen personlighet. Sällan märks det tydligare än inom politiken. Det gäller ofta i högre grad att plocka poäng på det sociala fältet än de verkliga konsekvenserna som blir resultatet av politiken. Ärligt talat vad spelar det mig för roll om 30 000 barn dör varje dag i sjukdomar som lätt kan botas. Det är ju inte direkt så att jag överhuvudtaget skulle märka nån skillnad om de inte gjorde det. Jag vill väl mest ta poäng och försvara mitt sätt att se verkligheten. Hur olika politiska grupper tolkar världsutvecklingen är talande. När FN-statistiken säger att fattigdomen minskar så tar vänstern ofta till de mest absurda abrevinklar för att förneka detta fakta, vi lever ju trots allt i en genomkapitalistisk värld så det får inte vara sant medellivslängden i världen faktiskt ökat dramatiskt de senaste 30 åren. Högern å sin sida har sina egna kraftfulla försvarmekanismer mot hotande teser. Alla lösningar på tillvarons problem som marknadens gyllene hand skulle avhjälpa lyser trots allt med sin frånvaro, snarare tycks det som om många av dessa problem är orsakade av just en fri ekonomi som löper amok, men det tar man inte in.

Inom psykologi kallas det ”self-confirming bias” tendensen att bara se saker som överensstämmer med ens egen tes och oförmåga, både medveten och omedveten oförmåga, att se motbevis till ens egen tes. Vi är fast i våra egna strukturer, varje människa är en egen kultur med sina egna konstrukt och perspektiv. Så jag har ju inte haft några problem att bygga upp den här uppenbara disukussion och se exemplen solklart ; )